KAMERATKLUBBEN

I Fabula Rasas Kameratklubben gör Nina Ossavy ett osentimentalt uppgör med sin barndom i ett kristet hem för alkoholiker. Den frikyrkliga familjen drev, och bodde i, Kamratklubbens lokaler. Familjen levde på övervåningen och på undervåningen fanns hyblerne för de alkoholiserade brukarna. Loftet beboddes av Ninas låtsaskompisar som fick fylla tomrummet av de kompisar som aldrig vågade komma på besök - av förklarliga skäl. Uppväxten var präglad av fundamentalistisk tro, alkohol, våldsamheter och Ninas vilja att vara till lags. Trots att barndommen präglades av skräck för den nära förestående dommedagen så dömmer Nina ingen. Hon visar sårbarhet och öppenhet, utan att det blir utfläkt, och hon tycker varken synd om sig själv eller någon annan i den brokiga uppväxten. Det känns befriande och ärligt. Atmosfären är informell och innan föreställningen startar ombeds vi att gärna komma med kommentarer eller frågor när helst de skulle dyka upp. Om det nu är en föreställning vi ser. Under publiksamtalet efteråt kommer frågan upp om detta verkligen kan räknas som teater. Nina berättar, föreläser, tappar tråden, spinner vidare, får hjälp av teknikern att komma på banan igen, skrattar åt sig själv och skrattar åt publikens reaktioner. Hon gestaltar någon av de alkoholiker som blev hennes vänner under barndommen, hon gestaltar sig själv när hon försöker få en lam, äldre kvinna att sluta snarka och en boxboll får gestalta hennes bror. Hon blandar allvar och humor med nästan lika stor intensitet. Det hela varvas med olika filmklipp som projiceras bakom henne. Filmklippen består av iscensättningar från barndommen, bitar av mer dokumentarisk karaktär, Charlie Chaplin-klipp och utdrag ur kristna filmer hon såg som barn.

Humorn blir, som så ofta, ett sätt att närma sig det allvarliga, men om jag ska invända mot något så är det kanske att humorn ibland skapar en distans till det som berättas. Det skulle kunna bränt till mer, och när föreställningen är över känner jag att jag fortfarande inte riktigt känner på kroppen vilket känslomässigt förhållande Nina har och hade till sina upplevelser. Men med tanke på att Nina förträngt sin uppväxt på Kameratklubben till långt upp i vuxen ålder, så är det kanske inte så konstigt att hennes berättelse håller sig något distansierad. 

En av de viktigaste sakerna som sker i föreställningen är när hon sätter sina upplevelser i ett större sammanhang och pratar om skammen barn som växer upp med till exempel våld, missbruk eller incest ofta bär på. Det ger föreställningen potential som diskussionsunderlag för flera tabubelagda ämnen, och det gläder mig att höra att den turneras genom Den Kulturelle Skolesekken.

Huruvida det är teater blev det aldrig någon konklusion om, och för mig är det också helt oviktigt. Kameratklubben var en ovanligt fin scenkonstupplevelse (av ett eller annat slag) som satte mig i en vemodig men hoppfull stämning, och väckte en del tankar. Tankar som jag känner att jag kommer att plocka fram då och då en tid framöver och fortsätta fundera vidare på.

Foto: Bernt Bjørn