STRANGE MARA : THE SONG (Growing Green)

Her er en liten videosnutt fra lørdagens happening :D
En akustisk intim session på Speilsalen, Rådstua Teterhus.

Tekst og musikk av Marita Isobel Solberg
Arrangert av: Mara & The Inner Strangeness
Filmet av Kristian Olstad

STRANGE MARA MAKING T(H)REE MAGIC

Fota av Bernt Bjørn

Mari Kvien Brunvoll

Foto: Bernt Bjørn

KAMERATKLUBBEN

I Fabula Rasas Kameratklubben gör Nina Ossavy ett osentimentalt uppgör med sin barndom i ett kristet hem för alkoholiker. Den frikyrkliga familjen drev, och bodde i, Kamratklubbens lokaler. Familjen levde på övervåningen och på undervåningen fanns hyblerne för de alkoholiserade brukarna. Loftet beboddes av Ninas låtsaskompisar som fick fylla tomrummet av de kompisar som aldrig vågade komma på besök - av förklarliga skäl. Uppväxten var präglad av fundamentalistisk tro, alkohol, våldsamheter och Ninas vilja att vara till lags. Trots att barndommen präglades av skräck för den nära förestående dommedagen så dömmer Nina ingen. Hon visar sårbarhet och öppenhet, utan att det blir utfläkt, och hon tycker varken synd om sig själv eller någon annan i den brokiga uppväxten. Det känns befriande och ärligt. Atmosfären är informell och innan föreställningen startar ombeds vi att gärna komma med kommentarer eller frågor när helst de skulle dyka upp. Om det nu är en föreställning vi ser. Under publiksamtalet efteråt kommer frågan upp om detta verkligen kan räknas som teater. Nina berättar, föreläser, tappar tråden, spinner vidare, får hjälp av teknikern att komma på banan igen, skrattar åt sig själv och skrattar åt publikens reaktioner. Hon gestaltar någon av de alkoholiker som blev hennes vänner under barndommen, hon gestaltar sig själv när hon försöker få en lam, äldre kvinna att sluta snarka och en boxboll får gestalta hennes bror. Hon blandar allvar och humor med nästan lika stor intensitet. Det hela varvas med olika filmklipp som projiceras bakom henne. Filmklippen består av iscensättningar från barndommen, bitar av mer dokumentarisk karaktär, Charlie Chaplin-klipp och utdrag ur kristna filmer hon såg som barn.

Humorn blir, som så ofta, ett sätt att närma sig det allvarliga, men om jag ska invända mot något så är det kanske att humorn ibland skapar en distans till det som berättas. Det skulle kunna bränt till mer, och när föreställningen är över känner jag att jag fortfarande inte riktigt känner på kroppen vilket känslomässigt förhållande Nina har och hade till sina upplevelser. Men med tanke på att Nina förträngt sin uppväxt på Kameratklubben till långt upp i vuxen ålder, så är det kanske inte så konstigt att hennes berättelse håller sig något distansierad. 

En av de viktigaste sakerna som sker i föreställningen är när hon sätter sina upplevelser i ett större sammanhang och pratar om skammen barn som växer upp med till exempel våld, missbruk eller incest ofta bär på. Det ger föreställningen potential som diskussionsunderlag för flera tabubelagda ämnen, och det gläder mig att höra att den turneras genom Den Kulturelle Skolesekken.

Huruvida det är teater blev det aldrig någon konklusion om, och för mig är det också helt oviktigt. Kameratklubben var en ovanligt fin scenkonstupplevelse (av ett eller annat slag) som satte mig i en vemodig men hoppfull stämning, och väckte en del tankar. Tankar som jag känner att jag kommer att plocka fram då och då en tid framöver och fortsätta fundera vidare på.

Foto: Bernt Bjørn

IDAG!!!!!! DET EVIGA LEENDET -Dette er ikke den forestillinga...!

Dette er ikke den forestillinga...!

Dette er ikke den forestillinga som begynner med en langsom oppbygging, som krever at du må få med deg alle detaljene for de leder til noe stort senere i stykket.

Dette er ikke den forestillinga som har en stor historie å fortelle, som handler om mennesker som oppsøker Gud eller som slåss med drager og demoner..

Dette er kanskje den forestillinga som ikke har funnet den historien de skal fortelle og som derfor forteller alle de historiene som ikke kom med i forestillingen

Dette er ikke den forestillinga som irriterte deg grenseløst mens den pågikk, men som etter en stund kanskje hadde noe i seg... og du kommer i tvil på deg selv og hva du liker og ikke liker, en slags eksistensiell krise som lenge har brygget seg opp inni deg, og i dette øyeblikket innser du…eller du ser deg selv utenifra, på ditt tragiske liv og tenker at noe her, i ditt liv, noe, et eller annet atom, må forandre seg for at du skal komme videre og ut...

Dette er den forestillinga som får deg til å tenke på mange ting samtidig, på flere pararelle nivåer og du ser helheten i alt, i et kort øyeblikk...når du senere prøver å gjenfortelle det du opplevde ser folk litt rart rart på deg og selvfølgelig fortsetter du å tvære litt for lenge på denne unike opplevelsen...senere i senga når du ikke får sove er det denne situasjonen...det at du tværte litt for lenge, som opptar deg mest ikke selve opplevelsen av de mange nivåene....

Dette er ikke den forestillinga som tvinger deg til å skulle tro på det du ser.

Kanskje dette er den forestillinga som handler om kjærlighet mellom mennesker og godhet overbærenhet, og medfølelse..for det er alt for lite av det i denne verden.

Det er ikke den forestillinga som når du kommer ut i foajen tenker at du aldri aldri, skal sette din fot inn i et teater igjen.

Det er heller ikke den forestillinga som irriterer deg grenseløst og du vet ikke helt hvorfor og plutselig kommer du på at det er noe annet som irriterer deg, noe som vanskelig kan uttrykkes i ord...en slags demning som slår sprekker der det begynner å piple ut grønn veske…og du innser at du er iferd med å bli bitter. Og er det noe som irriterer deg mest her i livet så er det bitre mennesker.
  
Fredrik Hannestad(VERK Produksjoner)

4th day!!!

Under dag fire av Vårscenefesten fikk vi besøk av Inuit-ungdommer fra Canada, som danset i Foajeen på Rpdhuset. Det ble også kalt inn til tre møter av Anonyme Petroholikere. Flere tromsøværinger måtte erkjenne og fikk hjelp til å overkomme sin anhengighet til oljen.

Anonyme Petroholikere- Gammelars becomes petroholic

Gammelars becomes petroholic
Jeg skulle se et stykke på Vårscenefesten i dag og ble spurt om jeg kunne skrive litt på bloggen om forestillingen. Det kunne jeg selvsagt, men halvveis ute i forestillingen var ikke dette så selvsagt lenger. Jeg fikk en følelse av at jeg måtte ha en distanse for å kunne skrive helt ærlig om dette. Jeg velger derfor å overlate ordet til mitt alter-ego Gammelars. Vi har mye tilfelles, men er også såpass forskjellig at det vil bli enklere å skrive personlig, uten å skrive selv J

Som mange vet, har jeg vært gift i mange år med ei som bedriver noe så ullent som performance til yrke. Hvis noen ba meg beskrive hva kona drev med, hadde jeg hatt vanskeligheter.

I dag var det altså min tur. Jeg skulle ikke se på kona, men var invitert med på noe som het ”Anonyme Petroholikere”. Som navnet tilsier har det hele med oljeavhengihet å gjøre. Gammelars dro dit full av trygghet om at hvis det var noe i dette kongerike som ikke led av dette, så var det ham; Gammelars kjører ikke bil, skal jeg noen steder, så labber jeg på mine føtter eller kjører hundespann. Hunder går ikke på olje.

I herlig vishet om at jeg ikke var avhengig av olje entra jeg forestillinga. Først var vi alle med på en introduksjonsrunde. Det var grei skuring. Gammlars har da snakka med fremmede før, minst to ganger. For ikke skremme alle de andre oljeslavene nevnte jeg liksom i forbifarten at jeg nok trodde at jeg var en smule avhengig jeg også. Ikke noen grunn til å storme frem der man lettere kommer i mål hvis man går sakte. Her hadde jeg jo uante muligheter til å vinne en masse folk over til min noe avslappede livstil, med skogsus, bølgeskvulp og fuglesang som faste følgesvenner.

10minutter etter presentasjonsrunden begynte den litt ekle følelsen å komme. Var dette virkelig sant? Er det så galt som de vil ha det til?

Etter 15minutter viste jeg svaret: Det er så galt. Vi har bygget en hel nasjon på olje og når den en gang tar slutt, om 50 år eller så, er det ingenting tilbake. Kanskje med unntak av en stor tomhet og et stort savn etter skosåler, kaffemaskiner, sykkeldekk, bensin, gore-tex jakker og you name it.

Gammelars var ikke bare avhengig, men superavhengig. Her trengtes mer enn ei ukes avvenning for å rive seg løs. Det går nemlig ikke an å rive seg løs sånn helt uten videre, eller helt aleine.
Hele nasjonene må dra i lag og spille det samme musikkstykke hvis vi skal få dette til. Hvor stor viljen er til det ute hos politikerne, er vel et spørsmål de fleste allerede veit svare på.
Hvor mye forskning bedrives i dag på alternative materialer til fritidsklær for eksempel, eller sykkeldekk? Null nix og ingenting.
Vi forsker riktignok litt på alternative energikilder, men det monner så lite.

Noen av de tingene Gammelars oppdaga var at det å  kjøre hund ikke var ensbetydende med å være oljefri.
Lina som man bruker er et oljeprodukt, trekkselen er et oljeprodukt, skia mine er av olje, pulken og mye av sleden er oljebasert. Ja for inntil noen måneder siden var faktisk mange av klærne mine også oljebasert.
Der er jeg vist frigjort i dag. Ullfleece fra Nøstebarn og lokalprodusert bomullsanorak  og bukse fra Jutul har gjort jobben.

I skrivende stund glir øynene mine sakte gjennom gamma og konstaterer at masse av de tingene jeg trodde var fantastiske bruksgjenstander stort sett er delvis eller helt laget av olje.

Anonyme petroholikere var ei ringebjelle av de store. En gong-gong som skapte skjelvinger helt inn i sjæla og som fremdeles får den til å dirre av frykt og skam. Frykt for å ikke kunne løsrive seg fra dette slaveriet man har kommet under og skam for at man kan være så sikker på seg sjøl og likevel ta så feil.
Gammelars vil rette en takk til kona som fikk ham ut av skauen og inn i speilsalen på rådstua og en kjempe takk til de anonyme petroholikerne som var der.
Gammelars vil tilslutt bruke anledningen til å nevne for dem at det nå finnes en til av dem.

MVH
Gammelars

Foto: Bernt Bjørn